Oj, vad tiden går... Ett halvår sen jag skrev förra gången och kan säga att sista 2 månaderna har varit pest och pina... En dag i juli hade jag plötsligt svårt för att gå när jag kom upp på morgonen. Såå ont i ena knät... Hela benet var och är ff jättesvullet. Fick tid hos ortoped som fixade med röntgen och svaret blev artros.. Har nu käkat tabletter i 2 månader och går på sjukgymnastik men benet är ff lika svullet. Jag blir knäpp på detta!! Känner mig tjock, fet och halt med jävla värk. Jag vill ju kunna jogga, gå, dansa, rida så som jag alltid gjort. Vikten går hela tiden åt fel håll, har lagt på mig massa kilon.. 😥

På morgnarna är jag så stel att jag knappt tar mig ner för trappan, har på skoj sagt åt sambon att fixa med ledräcke igen, men jag vet egentligen inte om det är något skämt, jag tror jag kan behöva det. Haltar mig runt våra morgonpromenader (4 km varje morgon) och underbara vännen Annika får varje dag lyssna på min klagolåt. Fyfan, vad less man kan vara på livet ibland och då har jag inte ens fyllt 50!! 😰 Ska det fortsätta såhär så vet jag inte ens om jag vill fylla 50....
Nä, jag vet, man får inte tänka och säga så men ibland känns det faktiskt så. Men så får jag ta mitt förnuft till fånga och tänka på min kära mamma, hon blev bara 56 år och kämpade mot bröstcancer och alla dess återfall under 14-15 års tid. Så nej, jag har inte rätt att klaga.... Hon hade nog gladeligen levt med mina småkrämpor bara hon hade fått leva. Och vad jag önskar att hon hade funnits här hos oss..😪
Saknar henne varje dag! 💔
När jag tänker så, så har jag verkligen ingen rätt att klaga. Men livet kan kännas rätt motigt ändå. 
Äter tabletter varje dag, jag som hatar tabletter, mot värken och inflammationen i knät. Och jag känner att med all värk försvinner min ork och energi, vill såå jäkla mycket men orkar absolut ingenting. Kommer man orka kravla sig "uppåt" igen tro, så här "deep down" har jag nog aldrig känt mig förut. 
Som "grädde på moset" så har jag även hamnat i klimakteriet, stelheten, viktuppgången, vallningarna, den dåliga sömnen och att jag ibland gråter för ingenting osv. Ingen hade sagt att det kunde bli så kämpigt att bli äldre... Och då tycker jag ändå inte att jag är så gammal, men känner mig som 80 år i allt jag företar mig och för ett år sen kände jag mig som 20 i kroppen... Det är kämpigt när hjärnan inte hänger med kroppen. MEN, jag ska ta mig igenom detta, får försöka peppa mig, även om jag inte vet hur än😅

Jag har ändå något roligt framför mig, min dotter och hennes sambo har köpt sig en liten fin gård dit vi snart skall flytta hästarna. Så vi kämpar för att hinna få till en fin ligghall innan vintern kommer så att vi kan flytta dom. Skall bli så roligt, även om jag trivts helt otroligt bra på "Kvarna", så lite sorgset är det att flytta oxå. Alla fina ridvägar, fina hagar och ställen för att bara sitta och njuta.
Men det kommer bli såå bra borta hos dottern😍, hästarna kommer att stortrivas, jag med😁totalt har vi över 6 hektar att sätta hagar på, så de kommer få stora, fina ytor att springa på. 💖🐴 Bilderna tog jag en vacker morgon för några veckor sedan, men även när det skall fotas sätter kroppen stopp, kan ju inte sitta på huk och fota längre..😉